Kammarmusik

Definitionen av kammarmusik har präglats av olika ändringar i historien, men idag kan man säga att det är orkestermusikens motsats, det vill säga ett litet antal instrument eller röster (solo), istället för en ensemble.

Kammarmusikens historia börjar kring 1600 då det var definitionen på musik som spelades i ett hem som var furstligt. Det var alltså inte musik som ägde rum i kyrkan eller teatern, utan på ”kammaren”. Ursprungligen menades bara musik vid hov som hade musiker anställda. Ännu idag finns titlarna ”kammarmusiker” och ”kammarsångare” kvar på en del kungliga musikinstitutioner och hovkapell.

Runt två hundra år senare, det vill säga på artonhundratalet, breddades begreppet så att det mer generellt innebar musik som framfördes av ett mindre antal musiker (inte fler än 7, 8). De ska också ha en självständig stämma, inte en unison.

Ofta menas med kammarmusik fortfarande idag ett sammanhang som är något intimare än det som råder i en stor hörsal.

Några exempel på musikstilen är de så kallade madrigaler som hör barocken och renässansen till. Hit hör exempelvis kammarsonaten, kammarsinfonian och kammarkantat. Stråkkvartetten som uppsättning är klassisk för kammarmusiken, precis som Haydns och Schuberts musik från slutet av sjuttonhundratalet. Även romanssången, stråkkvartetten, blåsarkvintetten och pianotrion är klassiska inom kammarmusiken.
En kammarmusikensemble har ingen dirigent, och de kräver inte sång. Däremot är det ofta väldigt njutbar och vacker musik, avskalad och klar.